Barn

Nu till helgen fyller mitt äldsta barn 18 år...När jag var lika gammal som han är nu hade jag bott hemifrån i 2 år. För mig är han fortfarande den lilla pojken även om jag naturligtvis nånstans inser att han börjar bli vuxen... Med alla åldrar kommer olika orosmoment,just nu blir det att han ska vara efter vägarna med bilen-allt kan ju hända! Men å andra sidan kan ju allt hända när som helst,man kan ramla och bryta nacken utanför dörren med. Men med barnen föds också en oro som man inte hade innan, jag tror att den håller i sig hela livet. För ens barn oavsett ålder-kommer ju alltid att vara ens barn,och man vill ju dem det absolut bästa! Jag försöker att lägga oron åt sidan-skulle det hända något så kan jag ju ändå inte påverka-jag kan ju inte sitta brevid hela livet och tala om vad man ska göra(även om det är svårt att låta bli) Man måste ju få göra misstag och lära sig av dom!